Många unga vill förändring

Respect your community, respect where u live. When you see things u know ain’t right you gotta help out. – Jeru the Damaja

 

Det är inte fullt i Sverigesalen på Kista träff, men många har ändå dykt upp med tanke på konkurrensen från deltävling Ortens bästa poet och det faktum att det är lördag eftermiddag och hyfsat kallt ute. De flesta är unga och verkar känna både varandra och arrangörerna, fryshuset i Husby. Jag känner bara en person, men det är också henne jag mest kommit för att lyssna på. Carolina Sinisalo, mamman som för mindre än ett år sedan förlorade sin 15 årige son Robin i ett våldsamt dåd som också förlamade hans bror. Carolina har sedan dess fört en outtröttlig kamp mot våldet och för området där de lever och bor. Där Robin levde och bodde. Områdena runt Järva, där 16 personer har dött under 1,5 år på grund av gatuvåldet. Områden vi är här för att prata om och våldet som alla är alldeles för bekanta med.

Först får vi se en film där unga från Järva pratar om hur de upplever sina områden. Om lättheten att få tag i vapen, om svårigheten att få jobb om man finns i registret och om rädslan för att något ska hända en själv eller någon man känner. Sen introduceras vi till Jeru the Damaja hip hop legenden från New York som på ett både skämtsamt och allvarligt sätt talar om sin uppväxt i Brooklyn och hur musiken räddade honom från våld och droger. Han har ett klart budskap om att det går att välja annorlunda än sina vänner, att det är modigare att avstå från våld än att bruka våld och att de som tror att pengar och framgång går genom våld och droger inte blir äldre än 30 år. Han avslutar med att rappa om att världen är orättvis, men att alla kan göra något för att förändra.

Panelen bestående av Carolina och personal från Fryshuset i Husby pratar om vad de är bra på och vad de kan förändra med hjälp av sina styrkor. Sen får publiken prata. Först vill ingen, men sen kommer vi igång och fler och fler säger att de är bra på att lyssna, ställa upp för sina kompisar och ta hand om andra som har problem. En del arbetar med socialt företagande, jag vågar till sist säga att jag är politiker och lovar att ta med det jag hört in i politiken. Alla får applåder även jag och när jag går därifrån så tänker jag ändå på hur många som jobbar så hårt med att förbättra situationen i sina områden. Hur många som kom dit för att de faktiskt bryr sig, oroar sig och vill göra skillnad. Jag slås av att det kanske ändå rör på sig. Att så många unga faktiskt var där, att många av dom var unga killar i tjugo års åldern, dvs de där som ingen tycker att det går att nå. Dom var där på ett panelsamtal, en lördag. Visserligen med draghjälp från en hip hop artist, men ändå. De var där för att det handlade om deras liv och verklighet och för att dom som var där och pratade visste vad de pratade om.

En dag senare läser jag i tidningen om att tre unga personer knivskurits i Rinkeby och att det kommer larmrapporter om att hedersförtrycket ökar i förorten. Det är såklart enormt alarmerande händelser och tendenser som ska rapporteras om. Och som person och politiker gör det mig djupt bekymrad, men en del av mig önskar att det hade varit någon reporter på kista träff i lördags. För om vi skall få en förändring som måste det också uppmärksammas att den är igång.

Anna Rantala Bonnier (Fi)
Gruppledare och ledamot i socialnämnden