Berättigad misstro mot politiker

I fredags och lördags samlades många av oss i Rinkeby för en manifestation mot våldet och för en social upprustning av områden som varit eftersatta alltför länge. Det är en nationell kris, säger arrangörerna av manifestationen och det är sant. 22 personer har inom loppet av 20 månader blivit mördade. Men det är också en lokal katastrof för boende i området som förlorat sina bröder, söner, vänner och som nu undrar om deras barn kan röra sig fritt utan att riskera ytterligare dödligt våld. Det var mycket frustration och känslor av besvikelse och ilska som under manifestationen riktades mot makthavare och myndigheter.

Den efterföljande diskussionen har tyvärr inte bara följts av en tävlan i hur man skall försöka åtgärda det akuta läget utan även med fördömande av en del av manifestationens talare för att ha hånat politiker och på olika sätt uttryckt sin misstro och sitt förakt.

Jag har funderat en del på detta och vad som blir en debatt. För även om ett flertal organisationer och politiker skrivit om åtgärder för att motverka våld och skapa mera jämlika villkor i staden så har väldigt mycket fokus lagts på att prata om just problemet med ilskan mot politiker och inte med upphovet till manifestationen och då tycker jag att vi har missat något viktigt och framförallt slutat lyssna.

För om vi lyssnar så hör vi att det som sägs handlar om upprepade erfarenheter och upplevelser att inte ha blivit lyssnad på, att ha blivit illa behandlad, att ha fått se sina områden nedmonteras, bortprioriteras, glömmas bort. Att få se sina barns skolor läggas ned, att bli av med serviceinrättningar och myndigheter, att inte uppleva sig trygg och att sedan få begrava sina söner och bröder. Varför skulle då dessa personer ha förtroende för politiker och myndigheter. Vad har vi gjort för att förtjäna det förtroendet?

Och självklart får ingen, oavsett vem man är, kalla någon annan för nedsättande eller kränkande saker, men om vi ska komma någonstans med det mycket oroande förtroendetapp och misstänksamhet som finns gentemot politiker och myndigheter kan vi inte bara fördöma utan vi måste börja ta det på allvar och se att dessa känslor har ett ursprung som baseras på verklighet.

Vi måste börja med att möta kraven från de som anordnade manifestationen. Självklara, relevanta krav som måste tas på allvar. Istället för att vi som politiker ska bli upprörda över misstron som riktas mot oss för det jobb som vi inte har gjort tillräckligt bra, kan vi istället vara tacksamma för dessa personers enorma arbete och engagemang för att skapa en trygg stad fri från våld.

Så tack Förorten Mot Våld för bra och konkreta politiska förslag, jag lovar att arbeta för detta på alla sätt jag kan.

Anna Rantala Bonnier (Fi)
Gruppledare Fi Stockholm